Hur länge kan en människa överleva så här? Har panik, vet inte vad jag ska göra, pulsen närmar sig 130 och jag vill skära mig. Orkar inte mer, vill inte, vill inte studera, klarar inte av det, vill hem, ändå inte. Jag vet var jag spenderar sommaren med den här takten. På sluten avdelning. Vill ta något som får bort mig från den här känslan. Vill kräkas, vill ta ett litet piller, vadfansomhelstförihelvete. Hur fan hamnade jag här?
So far, so good idag. Fast jag springer på toa typ var tredje minut när jag dricker något, fruktansvärt irriterande. I övrigt tycker jag att hungern kommer och går i vågor. Citronvatten och kaffe är the way to go. Och så sparar jag på kalorierna för senare och tänker att jag kan äta om det blir nödvändigt.
Inbillar mig att magen vuxit vulgärt, att jag är en strandval, allt suger... Rör hysteriskt på mig. Har ätit för 1200 kcal och rört på mig för närmare 600 och dessutom spytt? Ta det lugnt människa. Jag går nog ner även om jag tog en bit ost.
Ligger bra till med kalorierna idag. Kan hända att jag äter mer idag, är rätt hungrig. Ger det någon timme till, klunkar i mig citronvatten och ser sen hur jag känner. Är orolig för att jag får en major hetsattack någon dag om jag äter alldeles för lite. Måste hålla mig eyes on the prize, inget hets! Om jag äter lite för mycket ska jag hålla det i mig, unna mig det, så är risken för att det händer ofta mindre. Långsiktighet.
Har varit en vra dag, peppar peppar. Känslor av hopplöshet väller in ändå - hur ska jag någonsin bli pinnsmal? Har alltid varit svårt för mig med långsiktiga mål, på alla fronter. Hatar när saker går långsamt. Vill ha allt genast. Men seriöst, måste bara fortsätta peppa mig själv. En dag i taget, resultaten kommer nog. Att hata sina mjuka kärlekshandtag hjälper inget. Att fokusera på det som redan är bra och kommer bli ännu bättre motiverar mig mycket mer. *trycker in dagens 7e tuggummi*
Plötsligt känns allt så överväldigande och svårt. Orkar inte gå ut på en promenad fast det är fint väder. Orkar inte göra skolgrejer, verkligen inte, fast det inte ens är så tungt. Tur att jag orkade städa igår, det känns iaf lite bättre att inte bo i en fördömd pesthåla. Känner mig utmattad och allergisk.
Morgnar är både underbara och jobbiga. Underbara för man känner sig så tom och en hel dag av möjligheter är framför en. Men å andra sidan är jag rädd för dagen. En hel lång dag att genomleva. En dag av kamp, att äta eller inte äta, att önska att man var smalare och hade mer självbehörskning. Varje dag tänker jag på hur misslyckad jag är, hur ska jag lyckas gå ber till xx kg när det aldrig lyckts förut, va? Men visst, det går nog, du får inte tänka sådär... Jag vet inte. Munnen smakar så konstigt och äckligt hela tiden också.
Ska man gå och köpa en cola eller inte, det är frågan. Tycker iofs att jag förtjänar det. Har behärskat mig rätt bra idag. Det är en fine line - när har man ätit precis så mycket att risken för hets inte är där? Men fortfarande så lite som möjligt, självklart. Helg, lite jobbigt kanske, men inte lika jobbigt som tanken på skola på måndag... Fy fan. Känner alltid hur all min beslutsamhet smulas ihop och försvinner när vardagen kommer och man måste fokusera och använda hjärnan till annat. Har så jävla svårt att vara hungrig och förvirrad i skolan, det suger. Åter igen, får hålla mig till min fine line, precis tillräckligt mycket näring för att producera något men fortfarande gå ner i vikt.
Har ett positivt förhållande till promenader. Hatar att springa och vill inte få större lår. Man rensar tankarna och bränner hyfsat med kalorier, medan man låter fötterna ta en till nya ställen. Unnade mig en cappuccino till frulle. Livet är rätt bra ändå.
Ja, gårdagen spårade ju sedan. Tryckte i mig 2 chokladbarer så blev ju tvungen att avlägsna det... Inte bra. Tur att jag inte väger mig. Vet inte när jag vågar göra det, är så jävla känslig för höga siffror. Får spel och tänker fuck allt blir ändå aldrig smal. Så väntar någon/några veckor så att det inte ska vara katastrofalt. Jag vet ju att det går långsamt när jag inte hetsbantar, men vill ju ha en hållbar förändring. Känner mig trygg i att kunna vänta och veta att vikten långsamt sjunker om jag fortsätter såhär. Dricker citronvatten, peppar mig själv och känner mig nöjd med att ha promenerat i 1,5 h idag. I'll make it!
Shmoffar pasta här på kvällskvisten. Är inte så nöjd med dagen, men det går. Har ätit mer än jag är nöjd med, men det är fortfarande helt okej... Vet inte, landar kanske på 1500 eller något. Men det är vad man gör i det långa loppet som räknas.
Kan klappa mig själv på axeln idag. Har ätit lagom, ca 1000 kcal, promenerat och kan nu börja avsluta en lyckad dag. Som sagt, går bara 5 steg bakåt om jag svälter eftersom jag sen smäller i mig för kung och fosterland vid något tillfälle. Får hoppas att morgondagen är lika bra, ska försöka träna eller promenera.
Jag har för vana att "spara mig" till kvällen. Det är lätt att skippa frukost och lunch och jag faller mycket lättare för frestelser på kvällen, då känns det bra att vara on the safe side och ha kalorier att använda liksom. Detta ökar ju dock självklart risken för hets. Nackdelarna väger ändå upp fördelarna, har helt enkelt sämre självkontroll på kvällen och upplever att jag hetsar ibland även om jag ätit på morgonen.
Dagen har gått bra tills vidare. Åt ingen frukost och promenerade i 40 min så unnade mig en sojalatte (vet nån om det finns ställen i Stockholm som säljer kaffe med mandelmjölk eller liknande, är inte så förtjust i soja + extremt mkt kalorier i den sötade sojamjölken). Var ju närmare 200 kcal men tack vare den var jag mätt så kunde skita i lunch och har då alltså inte ätit något än. Ska laga pasta till middag. +
Fan vad svårt det är. Jag vill vara glad, spontan och tjejen som njuter av bruncher, våfflor, fredagspizza och drinkar på Solidaritet på lördag. Jag vill vara kul att umgås med, jag vill inte sitta blek och trött och inte delta i samtalet för jag är så jävla upptagen med att äta eller inte äta och känna mig obekväm och självmedveten.Men samtidigt... Jag vill ju så gärna. Bli smal. Inte för någon annans skull, jag skiter i om andra tycker jag är attraktiv, vet att killar redan nu tycker jag är för "smal" (=inte har kurvor, alltså inte har bröst). Men jag vill inte bli attraktiv, jag vill bli pinnsmal. Försöker gör jag i alla fall. Har en äckligt metallisk smak i munnen av allt för många cigaretter och för lite mat.
I vilket fall. Får helt enkelt slingra mig och så vidare när det kommer till kompisar. Hoppas på en period av viljestyrka. Problemet med mig är att jag är så jävla allt eller inget. Kan inte äta lite mindre och långsamt gå ner i vikt och behålla vikten, måste hetsbanta vilket alltid går åt helvete förr eller senare. Men nu MÅSTE jag verkligen äta, typ 1500 kcal per dag. Ge det två månader. Jag kommer se resultat.
Jag hatar mig själv så himla mycket. Bor för tillfället med folk och kan inte spy vilket gör mig helt förtvivlad. Vill gå ut och spy på gatan. Fan att jag ska förstöra allt jag kämpar för på en enda dag. Hatar, hatar mig själv. Måste träna imorgon. Är så helvetiskt fet att det är tragiskt.