Ce qui me nourrit me détruit

Plötsligt känns allt så överväldigande och svårt. Orkar inte gå ut på en promenad fast det är fint väder. Orkar inte göra skolgrejer, verkligen inte, fast det inte ens är så tungt. Tur att jag orkade städa igår, det känns iaf lite bättre att inte bo i en fördömd pesthåla. Känner mig utmattad och allergisk. 

 

Morgnar är både underbara och jobbiga. Underbara för man känner sig så tom och en hel dag av möjligheter är framför en. Men å andra sidan är jag rädd för dagen. En hel lång dag att genomleva. En dag av kamp, att äta eller inte äta, att önska att man var smalare och hade mer självbehörskning. Varje dag tänker jag på hur misslyckad jag är, hur ska jag lyckas gå ber till xx kg när det aldrig lyckts förut, va? Men visst, det går nog, du får inte tänka sådär... Jag vet inte. Munnen smakar så konstigt och äckligt hela tiden också. 

Jag har för vana att "spara mig" till kvällen. Det är lätt att skippa frukost och lunch och jag faller mycket lättare för frestelser på kvällen, då känns det bra att vara on the safe side och ha kalorier att använda liksom. Detta ökar ju dock självklart risken för hets. Nackdelarna väger ändå upp fördelarna, har helt enkelt sämre självkontroll på kvällen och upplever att jag hetsar ibland även om jag ätit på morgonen. 

Fan vad svårt det är. Jag vill vara glad, spontan och tjejen som njuter av bruncher, våfflor, fredagspizza och drinkar på Solidaritet på lördag. Jag vill vara kul att umgås med, jag vill inte sitta blek och trött och inte delta i samtalet för jag är så jävla upptagen med att äta eller inte äta och känna mig obekväm och självmedveten.Men samtidigt... Jag vill ju så gärna. Bli smal. Inte för någon annans skull, jag skiter i om andra tycker jag är attraktiv, vet att killar redan nu tycker jag är för "smal" (=inte har kurvor, alltså inte har bröst). Men jag vill inte bli attraktiv, jag vill bli pinnsmal. Försöker gör jag i alla fall. Har en äckligt metallisk smak i munnen av allt för många cigaretter och för lite mat.

 

I vilket fall. Får helt enkelt slingra mig och så vidare när det kommer till kompisar. Hoppas på en period av viljestyrka. Problemet med mig är att jag är så jävla allt eller inget. Kan inte äta lite mindre och långsamt gå ner i vikt och behålla vikten, måste hetsbanta vilket alltid går åt helvete förr eller senare. Men nu MÅSTE jag verkligen äta, typ 1500 kcal per dag. Ge det två månader. Jag kommer se resultat. 

 

Jag hatar mig själv så himla mycket. Bor för tillfället med folk och kan inte spy vilket gör mig helt förtvivlad. Vill gå ut och spy på gatan. Fan att jag ska förstöra allt jag kämpar för på en enda dag. Hatar, hatar mig själv. Måste träna imorgon. Är så helvetiskt fet att det är tragiskt.

Jag har bestämt mig nu. Bestämt mig för att göra allt för att bli frisk. Bestämt mig för att skita i vågen och försöka sluta banta aktivt. Sluta läsa bloggar som handlar om viktnedgång etc. Det har tagit mig allt för jävla lång tid att inse hur sjuk jag är. Att det inte är värt det.

 

Det kommer att vara ofattbart svårt, det är jag säker på. Det kommer att komm dagar då jag vill banta och det kommer ännu mer säkert komma dagar då jag vill frossa och spy. Det kommer att komma dagar då det går sämre, då jag ger efter. Men jag kommer att fortsätta försöka. Jag kommer att äta enligt min plan och så småningom kanske kunna frångå den steg för steg. Det kommer inte att gå i en handvändning, jag är såklart inte en idiot eller totalt naiv. Det kan ta månader eller år. Men jag ska kämpa, för jag har så mycket mer att ge, vara, känna än det här. 

 

Jag hoppas att jag hittar ett annat sätt att hantera mina problem än att fokusera all energi på ätande eller destruktivt beteende. Att jag förstår orsaken till all ångest och illamående och kan hitta ett sätt att acceptera att alla dagar inte är bra dagar. Det är okej att vara svag ibland. 

 

Det finns så många saker jag skulle vilja säga. Hjälpa er som är sjuka och styra bort er som är påväg mot det träsket. För det finns inget, absolut ingenting som är värt att må så här. Men jag har ju själv varit där. Jag har inte lyssnat. Viljan att bli frisk kan inte komma från någon annan än dig själv. Så allt jag kan säga är att ni ska veta att det här är ett jävligt svårt beslut, det är att lämna all min trygghet, ett liv jag levt i så många år att jag inte ens vet vad det innebär att vara frisk. Lycka till alla vackra. Hoppas ni mår bättre än jag. Jag kommer att behöva all min styrka just nu, men kanske vi hörs om några år, vem vet. När jag tar bättre hand om mig själv, är glad, strålande och allt annat jag vill och kan vara. ♡

 

Valborg gick bättre än förväntat. Har verkligen försökt mitt bästa med maten. Regelbundet och ordentligt... Ingen hets i alla fall. Har varit alkoholfri dessutom, så är mår inte dåligt idag. Ingen ångest över onödiga alkoholkalorier för den delen. 

 

Som jag konstaterat tidigare är mina ben mitt största problemområde. Nu känns det som om de äntligen börjar se lite normalare och mindre flodhästaktiga ut. Åh, jag vill vara smal

 

 

Vaknade kl 13, solade i 2,5 h, gick och lade mig igen. Nu har jag varit på en 1,5h promenad. Känner mig helt deprimerad, hatar att jag saboterar för mig själv. Jag vill ju bli frisk. Det är så svårt! Jag blir helt galen. Maten har inte smakat idag heller. Fast jag vet att jag borde äta och inte hålla på så här känns det som om jag inte förtjänar att äta. Att jag måste straffas för att jag inte klarade av gårdagen. Sedan är det vägning imorgon, vilket påverkar mig..

Jag är så trött. Trött på mig själv. Varför ska jag vara så förbannat svartvit?

 

Dagen gick rätt bra igår. Jag åt morgonmål, lunch etc. Sedan träffade jag några vänner. Till en början lyckades jag motstå en del frestelser, men sedan tog jag en bakelse. Eftersom det redan var ett misslyckande i mitt huvud tänkte jag att whatever all in. Tror att saldot hamnade på 6 bakelser/bullar och chips. Jag är lite besviken över att mina vänner inte gjorde någonting, ens gav mig en liten blick.

 

Nu vill jag bara sjunka ihop i en hög och dö när jag ser vågen. Dagens plan var att ligga i sängen hela dagen och möjligtvis ta mg till apoteket för att hämta en hel del mediciner. Jag måste få vara på avdelningen, snälla, jag klarar det inte

 

Mitt huvud snurrar av alla tankar. Kan inte riktigt få ordning på dem. Det som jag vill ta upp nu är tangerar anorexi & bulimi-inlägget, men jag har tänkt mycket på det nu på avdelningen. Jag är den enda som har bulimi, och är normalviktig. De andra är mer eller mindre skelettlika och har anorexi. På fredagen, när vi hade en gruppsession började jag berätta om hur jag kände mig enorm osv. För det gör jag. På ett irrationellt sätt tänkte jag att de undrar vad fan jag gör där, att det är bra att jag får en frukt istället för efterrätt som de, går på överdrivna promenader för att ens bli lite smalare. På gruppsession började jag berätta hur det kändes, och så började jag såklart storgråta. Det som förvånade mig var att de alla var så sjukt förstående. De sas att de inte alls undrade varför jag var där, att när man är på avdelning är man nog så sjuk att man inte måste bevisa något. Vissa sa också att det värsta är att vara normalviktig för då syns det inte hur sjuk man är och hur förjävligt allt känns. Att de hatar när de börjar se friskare ut och det fortfarande pågår ett krig i deras huvuden. Det var en enorm lättnad för mig. Det är en sak som har gjort att jag har förnekat att jag varit sjuk så länge, att det inte syns. Att det inte är konkret, något att ta fast på. Vi måste inse att man kan vara helt otroligt sjuk också utan att vara i fysiskt ett vrak. För jag lovar att de som ser min utsida aldrig skulle gissa att jag har en ätstörning. Men om de skulle leva en timme i mitt peronliga fängelse, i mitt ångesthelvete där allt kretsar kring mat och livets mening är att gå ned i vikt skulle de förstå att sjukdomen inte sitter i midjemåttet. 

 

 

Jag blev också inspirerad att skriva inlägget av prinsen av Narnia. Läs bloggen, många kloka tankar serverade utan tillskruvningar och rakt på sak.