Ce qui me nourrit me détruit

Det känns bättre nu. Dum som jag är tog jag en massa piller här om dagen, så har färre nu... Jaja. Det kändes bara så, jag vet inte, hopplöst förjävligt hemskt att jag ville hugga mig själv i magen med en kniv. Jag kan inte förklara, men en del av er har säkert varit där själv. Nu har jag tränat rätt hårt, vilket känns bra. Jag åt inte på några dagar, det var ingen planerad fasta och egentligen tänkte jag inte heller på kalorierna. Jag kände mig bara så förbannat hemsk och grät hela tiden och orkade/ville inte äta. Igår gick det bättre, åt lite. Idag ska jag äta en massa hälsosamma trevliga saker.

 

Dagar som idag försöker jag ta hand om mig själv. Inte svälta och vara destruktiv. Tydligen kommer de destruktiva dagarna fortfarande. Jag har inte mått så dåligt som jag gjorde på veckoslutet sen sommaren 2011. Jag blir alltid rädd för mig själv, för vad jag är kapabel att göra åt mig själv när jag är i det tillståndet. Men idag är det bättre. Har inte heller rökt på en vecka! Stora framsteg om man tänker att jag brukade röka 15+ cigaretter per dag. Jag vill börja må bättre. Äntligen, äntligen, har jag kommit så här långt. Så länge ville jag inte ens bli mer hälsosam, kände kanske att jag inte förtjänade det. Men nu tänker jag mer långsiktigt, tänker att jag en dag vill ha barn, att jag inte vill vara sjuk resten av mitt.

Jag är igen här, i det här mörka jävla hålet. Ligger i mörkret på badrumsmattan medan tårarna faller. Men jag gråter tyst, tyst. För det är förbjudet att gråta, man är en jävla unge. Inte för att någon bryr sig hur som helst. Jag har lust att äta alla 100 tabletter i mitt nya medicinpaket. Jag hatar det här så mycket, men ännu mer hatar jag de andra, för att de inte bryr sig, för att de inte stöder mej. Jag orkar inte, jag går under! Kan ni inte se det?