Ce qui me nourrit me détruit

Den senaste veckan har varit en emotionell berg och dal-bana. Jag har aldrig i mitt liv gråtit på samma sätt, framför andra. Det känns som ett framsteg. För första gången kommer någon igenom mitt skal, vilket känns som en lättnad. Lite som om jag behöver ett sammanbrott, att låta allt skit som har samlats under allt för många år komma ut. Det har varit mycket ångest, men det har också känts otroligt bra emellanåt. Jag har kunnat uttrycka känslor på ett helt nytt sätt, och blivit förstådd. Stödet som de andra patienterna ger har varit bra, de förstår mig mycket bättre än jag någonsin kunde tro. De har mycket mer insikt än vad jag trodde först då jag kom dit. Det är underligt, hur man varseblir det man vill varsebli... 

 

Jag har gjort en del dumt, med tanke på tillfrisknandet. Men när det är den eviga kampen, bli smalare vs bli friskare. Allt kan inte trollas bort på en vecka. Jag är så tacksam över att jag fått komma till avdelningen. Den största orsaken till att blivit så upprörd är inte det som händer på avdelningen, det är tanken på vad som händer när jag inte är där mer. Det känns som om jag inte har ett stöd utanför den, som om ingen förstår och bryr sig, som om jag inte har någon motivation att bli frisk utan någon som är lugn och snäll som finns där hur jobbigt jag än har det. Det är som om genast när jag fäster mig vid någon, öppnar upp och låter dem komma in, tas de genast bort. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan att vara där efter nästa vecka. Jag ger upp, jag har slagit i väggen, jag orkar inte. Snälla, låt mig vara där, jag behöver det. Jag behöver inte mediciner, jag behöver någon som bryr sig okonventionellt och inte dömer. Jag klarar inte det här ensam. Om det är något jag insett, är det hur sjuk jag faktiskt är. 

 

Jag ska försöka få ut allt jag kan av den sista veckan. Ta åt mig, lyssna, påriktigt. Inte som förr, då jag tänkt, jaja, whatever, när jag kommer hem tänker jag ändå gör exakt som jag vill. Det är inte värt det att leva så här.