Ce qui me nourrit me détruit

Jag har funderat mycket på det här med anorexi och bulimi. Vad jag har märkt är det mycket mer tabu att tala om bulimi än anorexi. Det är som om (vi) bulimiker skäms mer. Jag personligen känner skam för att jag inte ens lyckas hålla kontrollen. Jag kan inte behärska mig själv känns det som. 

 

Anorektikern ses ofta som en stackars utmärglad flicka som blivit sjuk. Bulimikerna förstås inte på samma sätt. Varför skulle man vilja hålla på med något så äckligt? Få sig själv att spy, usch! Och många vet inte ens om att man kan vara bulimiker utan att spy över huvudtaget, det finns så många kompensationsmetoder. Jag upplever att folk ibland "ser upp till" anorektiska personer. Inte bara sådana som själva är sjuka och möjligen har ett förvrängt kroppsideal, utan att anorektiker allmänt beundras för sin självdisciplin och styrka. Så många okunniga som inte förstår att bulimi liksom anorexi handlar om en sjukdom som tagit över. Det handlar inte mer om ett medvetet val, vad den sjuka än intalar sig själv. Det är inte bara att "sluta hetsäta" eller "börja äta". 

 

Självklart är det ofta också så att anorexi märks tydligare än bulimi. En person som lider av anorexi går ju oftast markant ned i vikt, medan någon som har bulimi fluktuerar i vikt, men oftast håller sig över BMI 17.5. Om man är abservant märker man nog om en person lider av bulimi, men det är folk tyvärr inte oftast. 

 

Jag har märkt att vissa personer i min omkrets, som de facto lider av bulimi, men har mer anorektiska faser, förnekar bulimin helt. De menar att de aldrig spytt och så vidare, vilket jag med hundraprocentig säkerhet vet att inte stämmer. Det här reflekterar på ett utmärkt sätt omgivningens synvinkel; bulimi är något skamfyllt och äckligt som man gör åt sig själv. Anorexi är hästlängder mer accepterat. Jag upplever också attityden att anorexi är mycket allvarligare och farligare än bulimi jämt och ständigt. Och ja, det är självklart farligt att vara helt underviktig. Men det är också farligt att vara totalt undernärd, riskera hjärtattack p.g.a. för låg kaliumhalt för att inte tala om vad det gör åt psyket att lida av bulimi. 

 

Jag skulle vilja förändra attityderna omkring oss. För sanningen är den att bulimioffrens mörkertal är enormt, just för att bulimikerna skäms och omgivning tittar åt ett annat håll. Det skulle säkert förenkla många bulimikers förbättrningsprocess om bulimi sågs som en lika allvarlig sjukdom som anorexi, och vore lika accepterad. De stora massorna borde förstå att ätstörningen inte sitter i midjemåttet, utan i skallen. Den skeva bilden av att ätstörningar endast är ett levande skelett som median förmedlare är helt felaktig. Förståelsen måste ökas så att personer i riskzonen och i tidigare stadier av sin sjukdom uppmärksammas. Preventiva åtgärder är vad som borde satsas på, det är tragiskt att man först får vård då sjukdomens fysiologiska symtom gått långt.