Vad ska jag säga. Det har hänt en massa. Kollaps, ingen puls, ingen reaktion över huvudtaget. Vaknar upp kopplad till en massa slangar och syremask. Mitt eget fel högst antagligen dock... Kan skatta mig lycklig som är i livet.
Så nu har jag försökt. Livet är så himla, otroligt skört. Har inte spytt på en tid. Försöker verkligen mitt bästa med att äta ofta och någorlunda hälsosamt och varierat, inte bara frukter med yoghurt till varje måltid. Det går sådär. Har tränat som en galning också. Vågen är inte min vän..
Jag är så tudelad. På ett sätt vill jag bli frisk. Jag vill slippa de här tankarna, ångesten som klänger på mig som gammalt spindelnät, det eviga självhatet och "du är aldrig bra nog". Men samtidigt är ätstörningen en trygghet. Ett beteendemönster att falla tillbaka på. Vad ska jag göra utan den? Hur ska jag göra när något inte går som jag vill, vad ska jag fokusera på? Jag är förvirrad utan ätstörningen, vet inte vad ett liv utan den betyder. Ökad medicindos. Allt går åt helvete, slipping trough my fingers... Jag som alltid kunde prestera, no matter what. Vad ska jag göra?
Är alldeles för packad för mitt eget bästa. Vad jag märkt är det ingen fara med att mixa medicinerna och alkohol... Men blä, det är inte kul att vara så här jävla full. Men ännu värre är det att känna sig så skamsen för sin pappa som vinglar, sluddrar en aning och talar osammanhängande. Fy fan, det är inte min pappa, min hjälte. Snälla, gör inte detta åt mig
Har ätit helt vettigt idag och satsar på att inte spy för första gången på många, många veckor. Är så himla nervös för provet imorgon. Men försöker intala mig att det inte finns något mer att göra, att jag bara ska ta det lugnt och se hur det går. Känns lite jobbigt, eftersom man måste ladda upp med en massa mat, vill ju inte få total brainfreeze pga noll energi. Jag blir också lite stressad över att vara tvungen att sitta där i 6 timmar. Det ordnar sig
Istället för att göra någonting vettigt, som till exempel plugga (streeeeesssss) sitter jag vid datorn och kollar igenom alla bloggar som inte uppdaterats om och om igen. Allt känns jävligt motigt just nu. Skulle helst duscha i 3 timmar eller sova. Men jag kan inte, nej, jag måste plugga, måste få bra. Jag är bara extremt distraherad av allt möjligt just nu.
VIkten har stagnerat totalt. Tummen ner på det. Och så har jag tagit blodprov. Är inte rädd för nålar eller något sånt, men att ha blåmärken i 3 veckor är lite äckligt. Får se vad värdena är, hmm...
Har köpt denna till lunch, och några croissanter. Fan vad svårt det känns att äta lunch och inte spy. Jag orkar inte vara så screwed up.
What to do? Jag vill egentligen äta, men eftersom det är omöjligt att inte spy vill jag inte. Jag är så förjävla rädd för att dö helt seriöst. Man får inte mess med sin kaliumnivå på det här sättet. Men ja, vet inte hur mycket bättre det är för hjärtat att leva på kaffe, coke 0 och cigg?
Tog ju min första tablett idag. Hittills har jag inte märkt någon större skillnad. Var rätt gråtig (vilket är ovanlig) på morgonen, just efter att jag hade tagit den, men det beror troligtvis på något annat. Får se vad det här leder till. Har vuxit upp med och är själv också skeptisk till piller. Jag är orolig för att inte vara mig själv, för att mina bra egenskaper också ska försvinna. Jag vet ju att jag har bra sidor också; jag är öppen, utåtriktad, vild, nyfiken och ambitiös. De här egenskaperna har tunnats ut i takt med att sjukdomen blivit värre, men de finns där. Men sen finns det ju också den förbannade mörka skitsidan som är så otroligt destruktiv.
Lite omskakande dag. Var hos läkaren och blev skickad till labbet snabbt som fan. Hon är orolig för att mina kaliumvärden är så superlåga att jag snart får hjärtattack. Hon ville att jag skulle börja på öppenavdelning, och jag kom hem med en påse piller. Det känns lite skrämmande. Psykmedicin. Vill jag verkligen det här? Jag vet att det tar bort det värsta, men vad om det tar bort det bästa också? Vad om jag inte är mig själv? Vad om jag inte kan tänka?
