But now I've gotten in too deep
Kategori: Allmänt
Vad ska jag säga. Det har hänt en massa. Kollaps, ingen puls, ingen reaktion över huvudtaget. Vaknar upp kopplad till en massa slangar och syremask. Mitt eget fel högst antagligen dock... Kan skatta mig lycklig som är i livet.
Så nu har jag försökt. Livet är så himla, otroligt skört. Har inte spytt på en tid. Försöker verkligen mitt bästa med att äta ofta och någorlunda hälsosamt och varierat, inte bara frukter med yoghurt till varje måltid. Det går sådär. Har tränat som en galning också. Vågen är inte min vän..
Jag är så tudelad. På ett sätt vill jag bli frisk. Jag vill slippa de här tankarna, ångesten som klänger på mig som gammalt spindelnät, det eviga självhatet och "du är aldrig bra nog". Men samtidigt är ätstörningen en trygghet. Ett beteendemönster att falla tillbaka på. Vad ska jag göra utan den? Hur ska jag göra när något inte går som jag vill, vad ska jag fokusera på? Jag är förvirrad utan ätstörningen, vet inte vad ett liv utan den betyder. Ökad medicindos. Allt går åt helvete, slipping trough my fingers... Jag som alltid kunde prestera, no matter what. Vad ska jag göra?
