Vaknade kl 13, solade i 2,5 h, gick och lade mig igen. Nu har jag varit på en 1,5h promenad. Känner mig helt deprimerad, hatar att jag saboterar för mig själv. Jag vill ju bli frisk. Det är så svårt! Jag blir helt galen. Maten har inte smakat idag heller. Fast jag vet att jag borde äta och inte hålla på så här känns det som om jag inte förtjänar att äta. Att jag måste straffas för att jag inte klarade av gårdagen. Sedan är det vägning imorgon, vilket påverkar mig..
Jag är så trött. Trött på mig själv. Varför ska jag vara så förbannat svartvit?
Dagen gick rätt bra igår. Jag åt morgonmål, lunch etc. Sedan träffade jag några vänner. Till en början lyckades jag motstå en del frestelser, men sedan tog jag en bakelse. Eftersom det redan var ett misslyckande i mitt huvud tänkte jag att whatever all in. Tror att saldot hamnade på 6 bakelser/bullar och chips. Jag är lite besviken över att mina vänner inte gjorde någonting, ens gav mig en liten blick.
Nu vill jag bara sjunka ihop i en hög och dö när jag ser vågen. Dagens plan var att ligga i sängen hela dagen och möjligtvis ta mg till apoteket för att hämta en hel del mediciner. Jag måste få vara på avdelningen, snälla, jag klarar det inte
Mitt huvud snurrar av alla tankar. Kan inte riktigt få ordning på dem. Det som jag vill ta upp nu är tangerar anorexi & bulimi-inlägget, men jag har tänkt mycket på det nu på avdelningen. Jag är den enda som har bulimi, och är normalviktig. De andra är mer eller mindre skelettlika och har anorexi. På fredagen, när vi hade en gruppsession började jag berätta om hur jag kände mig enorm osv. För det gör jag. På ett irrationellt sätt tänkte jag att de undrar vad fan jag gör där, att det är bra att jag får en frukt istället för efterrätt som de, går på överdrivna promenader för att ens bli lite smalare. På gruppsession började jag berätta hur det kändes, och så började jag såklart storgråta. Det som förvånade mig var att de alla var så sjukt förstående. De sas att de inte alls undrade varför jag var där, att när man är på avdelning är man nog så sjuk att man inte måste bevisa något. Vissa sa också att det värsta är att vara normalviktig för då syns det inte hur sjuk man är och hur förjävligt allt känns. Att de hatar när de börjar se friskare ut och det fortfarande pågår ett krig i deras huvuden. Det var en enorm lättnad för mig. Det är en sak som har gjort att jag har förnekat att jag varit sjuk så länge, att det inte syns. Att det inte är konkret, något att ta fast på. Vi måste inse att man kan vara helt otroligt sjuk också utan att vara i fysiskt ett vrak. För jag lovar att de som ser min utsida aldrig skulle gissa att jag har en ätstörning. Men om de skulle leva en timme i mitt peronliga fängelse, i mitt ångesthelvete där allt kretsar kring mat och livets mening är att gå ned i vikt skulle de förstå att sjukdomen inte sitter i midjemåttet.
Jag blev också inspirerad att skriva inlägget av prinsen av Narnia. Läs bloggen, många kloka tankar serverade utan tillskruvningar och rakt på sak.
Den senaste veckan har varit en emotionell berg och dal-bana. Jag har aldrig i mitt liv gråtit på samma sätt, framför andra. Det känns som ett framsteg. För första gången kommer någon igenom mitt skal, vilket känns som en lättnad. Lite som om jag behöver ett sammanbrott, att låta allt skit som har samlats under allt för många år komma ut. Det har varit mycket ångest, men det har också känts otroligt bra emellanåt. Jag har kunnat uttrycka känslor på ett helt nytt sätt, och blivit förstådd. Stödet som de andra patienterna ger har varit bra, de förstår mig mycket bättre än jag någonsin kunde tro. De har mycket mer insikt än vad jag trodde först då jag kom dit. Det är underligt, hur man varseblir det man vill varsebli...
Jag har gjort en del dumt, med tanke på tillfrisknandet. Men när det är den eviga kampen, bli smalare vs bli friskare. Allt kan inte trollas bort på en vecka. Jag är så tacksam över att jag fått komma till avdelningen. Den största orsaken till att blivit så upprörd är inte det som händer på avdelningen, det är tanken på vad som händer när jag inte är där mer. Det känns som om jag inte har ett stöd utanför den, som om ingen förstår och bryr sig, som om jag inte har någon motivation att bli frisk utan någon som är lugn och snäll som finns där hur jobbigt jag än har det. Det är som om genast när jag fäster mig vid någon, öppnar upp och låter dem komma in, tas de genast bort. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan att vara där efter nästa vecka. Jag ger upp, jag har slagit i väggen, jag orkar inte. Snälla, låt mig vara där, jag behöver det. Jag behöver inte mediciner, jag behöver någon som bryr sig okonventionellt och inte dömer. Jag klarar inte det här ensam. Om det är något jag insett, är det hur sjuk jag faktiskt är.
Jag ska försöka få ut allt jag kan av den sista veckan. Ta åt mig, lyssna, påriktigt. Inte som förr, då jag tänkt, jaja, whatever, när jag kommer hem tänker jag ändå gör exakt som jag vill. Det är inte värt det att leva så här.
Jag har funderat mycket på det här med anorexi och bulimi. Vad jag har märkt är det mycket mer tabu att tala om bulimi än anorexi. Det är som om (vi) bulimiker skäms mer. Jag personligen känner skam för att jag inte ens lyckas hålla kontrollen. Jag kan inte behärska mig själv känns det som.
Anorektikern ses ofta som en stackars utmärglad flicka som blivit sjuk. Bulimikerna förstås inte på samma sätt. Varför skulle man vilja hålla på med något så äckligt? Få sig själv att spy, usch! Och många vet inte ens om att man kan vara bulimiker utan att spy över huvudtaget, det finns så många kompensationsmetoder. Jag upplever att folk ibland "ser upp till" anorektiska personer. Inte bara sådana som själva är sjuka och möjligen har ett förvrängt kroppsideal, utan att anorektiker allmänt beundras för sin självdisciplin och styrka. Så många okunniga som inte förstår att bulimi liksom anorexi handlar om en sjukdom som tagit över. Det handlar inte mer om ett medvetet val, vad den sjuka än intalar sig själv. Det är inte bara att "sluta hetsäta" eller "börja äta".
Självklart är det ofta också så att anorexi märks tydligare än bulimi. En person som lider av anorexi går ju oftast markant ned i vikt, medan någon som har bulimi fluktuerar i vikt, men oftast håller sig över BMI 17.5. Om man är abservant märker man nog om en person lider av bulimi, men det är folk tyvärr inte oftast.
Jag har märkt att vissa personer i min omkrets, som de facto lider av bulimi, men har mer anorektiska faser, förnekar bulimin helt. De menar att de aldrig spytt och så vidare, vilket jag med hundraprocentig säkerhet vet att inte stämmer. Det här reflekterar på ett utmärkt sätt omgivningens synvinkel; bulimi är något skamfyllt och äckligt som man gör åt sig själv. Anorexi är hästlängder mer accepterat. Jag upplever också attityden att anorexi är mycket allvarligare och farligare än bulimi jämt och ständigt. Och ja, det är självklart farligt att vara helt underviktig. Men det är också farligt att vara totalt undernärd, riskera hjärtattack p.g.a. för låg kaliumhalt för att inte tala om vad det gör åt psyket att lida av bulimi.
Jag skulle vilja förändra attityderna omkring oss. För sanningen är den att bulimioffrens mörkertal är enormt, just för att bulimikerna skäms och omgivning tittar åt ett annat håll. Det skulle säkert förenkla många bulimikers förbättrningsprocess om bulimi sågs som en lika allvarlig sjukdom som anorexi, och vore lika accepterad. De stora massorna borde förstå att ätstörningen inte sitter i midjemåttet, utan i skallen. Den skeva bilden av att ätstörningar endast är ett levande skelett som median förmedlare är helt felaktig. Förståelsen måste ökas så att personer i riskzonen och i tidigare stadier av sin sjukdom uppmärksammas. Preventiva åtgärder är vad som borde satsas på, det är tragiskt att man först får vård då sjukdomens fysiologiska symtom gått långt.
Mitt största problemområde är mina ben. Jag kan gå ned i vikt hur mycket som helst och närmast se ut som ett skelett på övre kroppen. Men benen. De är lika feta som vanligt och vägrar bli smalare. Jag HATAR det. Och jag har rätt muskulösa ben, musklerna vill inte försvinna. Jag tänjer mycket och är vig, kan enkelt gå ned i spagat till exempel så försöker verkligen mitt bästa. Min rumpa är också hopplös på det sättet, men det stör mig inte lika mycket att ha en stor rumpa. Feta ben däremot... Just nu exempelvis är mitt midjemått 62 cm, men rumpan är 87 cm.
Chocken när jag kliver upp på vågen och har gått NED i vikt?! Jag fattar 0. Visserligen bara 1hg, men ändå, hade typ förväntat mig en ökning på 3 kg... Nu blev jag glad, hurra! Dagens BMI är därmed 19,06.
Efter den senaste veckan som inneburit hets varje dag och ett träningssaldo på 0 kan jag väl säga att jag inte direkt ser fram emot att stiga på vågen idag.. Nåja, jag tänker att det gör mig gott att vara tvungen att publicera siffrorna, att låta alla se mitt misslyckande svart på vitt. Kanske jag blir lite mer motiverad av det.
Jag kan inte äta normalt just nu. Det är att hetsa och spy alternativt att inte äta något. Jag tvingade just i mig en banan med lite yoghurt, och nu mår jag så fysiskt illa att jag är rädd för att den ska komma upp vare sig jag vill det eller inte. Undrar hur det kommer att gå nästa vecka; 6 små måltider per dag hör inte ens till min vokabulär.
Hej alla fina. Hoppas ni mår bra. Hoppas ni inte tänker att ni inte är värda någonting eller att ni är fula eller feta eller att ingen någonsin kommer att vilja ha er. För det stämmer inte. Om jag kunde skulle jag skriva du är fin <3 på en rosa post-it lapp och fästa den på er spegel. Jag tänker på er.
Nästa vecka blir det avdelning för min del. Hoppas det hjälper, jag vill faktiskt bli frisk också om det inte verkar så. Det är en konstant strid i min skalle: bli smalare - bli friskare. Men jag tänker inte vara sjuk hela mitt liv. Jag tänker göra något åt saken medan jag kan.
Jag vill spy. Både för att jag ätit så mycket och för att jag känner mej så jävla fet. Jag vill skära, riva, bränna mitt fett som inte försvinner. Konstigt nog, eftersom jag fortsätter trycka i mig en massa skit. Åh, jag mår så dåligt. Jag vill äta hälsosamt och fräscht. Jag vill vara smal och fit och inte dallrig och äcklig.
Vikten hoppar upp och ned, såklart. Tack vare vätska och så vidare... Men trevligt är det ju inte. Idag ska jag inte spy trots att jag ätit. Jag ser fram emot onsdagen. Då kanske något äntligen händer. Kanske jag någon gång kommer ifrån den här mardrömmen som pågått allt för God damn länge. Ibland orkar och vill jag inte kämpa emot. Det är så mycket lättare att bara falla... Men jag vill leva igen. Fullt ut.
Åh, vad jag hatar detta. Varför skulle jag falla tillbaka? Snälla, snälla. Inte mer. Jag lovar, ingen mer fasta. Jag är en duktig flicka, men snälla låt mig inte hetsa som nu. Jag hatar att dubbelvikt och kvidande stappla till badrummet. Att nätt och jämt kunna andas för jag ätit så mycket så snabbt. Att känna ett lyckorus för att man spyr så mycket.
1 påse sour cream&onion chips, en makaronilåda, en halv påse ostbågar, en BJs half baked, ett paket bacon, en påse pasta och lite choklad so far. Jag ruinerar mig
Okej... Kan vi bara glömma denna dagen? På den senaste timmen har jag hetsat i mig en och en halv påse chips, en makaronilåda och en halv BJs. Sedan bröts min tandborste av så att jag höll på att storkna. Great.
Fyfan vilken dag. Jag har mått illa både fysiskt och psykiskt. Den senaste veckan har jag alltså ätit lite varje dag. Igår blev det, vill inte säga hets eftersom det inte var fråga om sådana mängder. Men åt i alla fall mycket mer och spydde sen lite. Jag hatar mig själv efter sånt.. Och nu känns det som om jag vill låta allt jag kämpat för falla ihop och bara köpa en massa pasta, glass, bacon, vad fan som helst och spy upp hela skiten.
Tänkte ladda upp en bild på min kropp just nu. är lite orolig för att nån jag känner ska hitta den, men då är de ju lika störda som jag, om de sitter och söker runt på såna här bloggar. Jag hoppas att detta är "före" bilden och att efterbilden är bättre... Don't judge :)
Åh, alla är så arga. Det känns dåligt som det är. Det är klart att jag i princip förstår att min hjärna inte fungerar osv när man inte äter. Den fungerar ändå inte, so what's the difference. Man behöver inte upprepa sånt åt mig, säga att man inte fattar varför jag är en sån idiot. Fattar de inte att jag straffar mig själv redan, att jag själv tycker jag är den den dummaste, fetaste, mest misslyckade.
Fick höra av en vän här om dagen, "B, herregud vad har hänt med din kropp?! Du försvinner snart!" och min styvmamma tycker jag ser anorektisk ut. Jag fattar det inte. Det är som om de har ett filter. Hur kan jag inte se det de ser i så fall? Det känns sjukt. Fast mest känner jag mig bara sjukt fet och förstår inte varför de vill ljuga och göra mig fetare. Just nu ligger jag på ca -400 kcal och vill hålla mig på minussidan. Eftersom jag är en lurig jävel lyckades jag väga mig även om vågen är borta. Kom på att man kan väga sig på Wii Fit brädet. Hehe, in your face om ni tror ni kan stoppa mig.
Familjen är underlig.. De låter mig på ett sätt vara; de har inte direkt försökt få mej att äta eller något liknande. Men de blir ibland riktigt arga och fräser till. Underligt.. Jaja. Jag önskar att jag var smal. Folk som säger att jag är det har något perceptionsfel helt seriöst. Siffror ljuger inte.
Jag har varit riktigt dålig den senaste tiden. Helt otroligt destruktiv. Jag har ätit jättelite också, jag vet inte riktigt.. Det är liksom å ena sidan så att jag vill gå ned en massa i vikt, men samtidigt mer som om jag straffar mig själv eller något. Jag kan mitt i allt bli sårad/arg/whatever och tänka "jag tänker aldrig mer äta". Är så förvirrad, vad håller jag på med... Jag trodde jag höll på att bli bättre. Nå, under 50-strecket är jag! Gör mig glad
