Ce qui me nourrit me détruit

 

Mitt huvud snurrar av alla tankar. Kan inte riktigt få ordning på dem. Det som jag vill ta upp nu är tangerar anorexi & bulimi-inlägget, men jag har tänkt mycket på det nu på avdelningen. Jag är den enda som har bulimi, och är normalviktig. De andra är mer eller mindre skelettlika och har anorexi. På fredagen, när vi hade en gruppsession började jag berätta om hur jag kände mig enorm osv. För det gör jag. På ett irrationellt sätt tänkte jag att de undrar vad fan jag gör där, att det är bra att jag får en frukt istället för efterrätt som de, går på överdrivna promenader för att ens bli lite smalare. På gruppsession började jag berätta hur det kändes, och så började jag såklart storgråta. Det som förvånade mig var att de alla var så sjukt förstående. De sas att de inte alls undrade varför jag var där, att när man är på avdelning är man nog så sjuk att man inte måste bevisa något. Vissa sa också att det värsta är att vara normalviktig för då syns det inte hur sjuk man är och hur förjävligt allt känns. Att de hatar när de börjar se friskare ut och det fortfarande pågår ett krig i deras huvuden. Det var en enorm lättnad för mig. Det är en sak som har gjort att jag har förnekat att jag varit sjuk så länge, att det inte syns. Att det inte är konkret, något att ta fast på. Vi måste inse att man kan vara helt otroligt sjuk också utan att vara i fysiskt ett vrak. För jag lovar att de som ser min utsida aldrig skulle gissa att jag har en ätstörning. Men om de skulle leva en timme i mitt peronliga fängelse, i mitt ångesthelvete där allt kretsar kring mat och livets mening är att gå ned i vikt skulle de förstå att sjukdomen inte sitter i midjemåttet. 

 

 

Jag blev också inspirerad att skriva inlägget av prinsen av Narnia. Läs bloggen, många kloka tankar serverade utan tillskruvningar och rakt på sak.