Den senaste veckan har varit en emotionell berg och dal-bana. Jag har aldrig i mitt liv gråtit på samma sätt, framför andra. Det känns som ett framsteg. För första gången kommer någon igenom mitt skal, vilket känns som en lättnad. Lite som om jag behöver ett sammanbrott, att låta allt skit som har samlats under allt för många år komma ut. Det har varit mycket ångest, men det har också känts otroligt bra emellanåt. Jag har kunnat uttrycka känslor på ett helt nytt sätt, och blivit förstådd. Stödet som de andra patienterna ger har varit bra, de förstår mig mycket bättre än jag någonsin kunde tro. De har mycket mer insikt än vad jag trodde först då jag kom dit. Det är underligt, hur man varseblir det man vill varsebli...
Jag har gjort en del dumt, med tanke på tillfrisknandet. Men när det är den eviga kampen, bli smalare vs bli friskare. Allt kan inte trollas bort på en vecka. Jag är så tacksam över att jag fått komma till avdelningen. Den största orsaken till att blivit så upprörd är inte det som händer på avdelningen, det är tanken på vad som händer när jag inte är där mer. Det känns som om jag inte har ett stöd utanför den, som om ingen förstår och bryr sig, som om jag inte har någon motivation att bli frisk utan någon som är lugn och snäll som finns där hur jobbigt jag än har det. Det är som om genast när jag fäster mig vid någon, öppnar upp och låter dem komma in, tas de genast bort. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan att vara där efter nästa vecka. Jag ger upp, jag har slagit i väggen, jag orkar inte. Snälla, låt mig vara där, jag behöver det. Jag behöver inte mediciner, jag behöver någon som bryr sig okonventionellt och inte dömer. Jag klarar inte det här ensam. Om det är något jag insett, är det hur sjuk jag faktiskt är.
Jag ska försöka få ut allt jag kan av den sista veckan. Ta åt mig, lyssna, påriktigt. Inte som förr, då jag tänkt, jaja, whatever, när jag kommer hem tänker jag ändå gör exakt som jag vill. Det är inte värt det att leva så här.
Jag har funderat mycket på det här med anorexi och bulimi. Vad jag har märkt är det mycket mer tabu att tala om bulimi än anorexi. Det är som om (vi) bulimiker skäms mer. Jag personligen känner skam för att jag inte ens lyckas hålla kontrollen. Jag kan inte behärska mig själv känns det som.
Anorektikern ses ofta som en stackars utmärglad flicka som blivit sjuk. Bulimikerna förstås inte på samma sätt. Varför skulle man vilja hålla på med något så äckligt? Få sig själv att spy, usch! Och många vet inte ens om att man kan vara bulimiker utan att spy över huvudtaget, det finns så många kompensationsmetoder. Jag upplever att folk ibland "ser upp till" anorektiska personer. Inte bara sådana som själva är sjuka och möjligen har ett förvrängt kroppsideal, utan att anorektiker allmänt beundras för sin självdisciplin och styrka. Så många okunniga som inte förstår att bulimi liksom anorexi handlar om en sjukdom som tagit över. Det handlar inte mer om ett medvetet val, vad den sjuka än intalar sig själv. Det är inte bara att "sluta hetsäta" eller "börja äta".
Självklart är det ofta också så att anorexi märks tydligare än bulimi. En person som lider av anorexi går ju oftast markant ned i vikt, medan någon som har bulimi fluktuerar i vikt, men oftast håller sig över BMI 17.5. Om man är abservant märker man nog om en person lider av bulimi, men det är folk tyvärr inte oftast.
Jag har märkt att vissa personer i min omkrets, som de facto lider av bulimi, men har mer anorektiska faser, förnekar bulimin helt. De menar att de aldrig spytt och så vidare, vilket jag med hundraprocentig säkerhet vet att inte stämmer. Det här reflekterar på ett utmärkt sätt omgivningens synvinkel; bulimi är något skamfyllt och äckligt som man gör åt sig själv. Anorexi är hästlängder mer accepterat. Jag upplever också attityden att anorexi är mycket allvarligare och farligare än bulimi jämt och ständigt. Och ja, det är självklart farligt att vara helt underviktig. Men det är också farligt att vara totalt undernärd, riskera hjärtattack p.g.a. för låg kaliumhalt för att inte tala om vad det gör åt psyket att lida av bulimi.
Jag skulle vilja förändra attityderna omkring oss. För sanningen är den att bulimioffrens mörkertal är enormt, just för att bulimikerna skäms och omgivning tittar åt ett annat håll. Det skulle säkert förenkla många bulimikers förbättrningsprocess om bulimi sågs som en lika allvarlig sjukdom som anorexi, och vore lika accepterad. De stora massorna borde förstå att ätstörningen inte sitter i midjemåttet, utan i skallen. Den skeva bilden av att ätstörningar endast är ett levande skelett som median förmedlare är helt felaktig. Förståelsen måste ökas så att personer i riskzonen och i tidigare stadier av sin sjukdom uppmärksammas. Preventiva åtgärder är vad som borde satsas på, det är tragiskt att man först får vård då sjukdomens fysiologiska symtom gått långt.
Mitt största problemområde är mina ben. Jag kan gå ned i vikt hur mycket som helst och närmast se ut som ett skelett på övre kroppen. Men benen. De är lika feta som vanligt och vägrar bli smalare. Jag HATAR det. Och jag har rätt muskulösa ben, musklerna vill inte försvinna. Jag tänjer mycket och är vig, kan enkelt gå ned i spagat till exempel så försöker verkligen mitt bästa. Min rumpa är också hopplös på det sättet, men det stör mig inte lika mycket att ha en stor rumpa. Feta ben däremot... Just nu exempelvis är mitt midjemått 62 cm, men rumpan är 87 cm.
Chocken när jag kliver upp på vågen och har gått NED i vikt?! Jag fattar 0. Visserligen bara 1hg, men ändå, hade typ förväntat mig en ökning på 3 kg... Nu blev jag glad, hurra! Dagens BMI är därmed 19,06.
Efter den senaste veckan som inneburit hets varje dag och ett träningssaldo på 0 kan jag väl säga att jag inte direkt ser fram emot att stiga på vågen idag.. Nåja, jag tänker att det gör mig gott att vara tvungen att publicera siffrorna, att låta alla se mitt misslyckande svart på vitt. Kanske jag blir lite mer motiverad av det.
Åh, alla är så arga. Det känns dåligt som det är. Det är klart att jag i princip förstår att min hjärna inte fungerar osv när man inte äter. Den fungerar ändå inte, so what's the difference. Man behöver inte upprepa sånt åt mig, säga att man inte fattar varför jag är en sån idiot. Fattar de inte att jag straffar mig själv redan, att jag själv tycker jag är den den dummaste, fetaste, mest misslyckade.
Det känns bättre nu. Dum som jag är tog jag en massa piller här om dagen, så har färre nu... Jaja. Det kändes bara så, jag vet inte, hopplöst förjävligt hemskt att jag ville hugga mig själv i magen med en kniv. Jag kan inte förklara, men en del av er har säkert varit där själv. Nu har jag tränat rätt hårt, vilket känns bra. Jag åt inte på några dagar, det var ingen planerad fasta och egentligen tänkte jag inte heller på kalorierna. Jag kände mig bara så förbannat hemsk och grät hela tiden och orkade/ville inte äta. Igår gick det bättre, åt lite. Idag ska jag äta en massa hälsosamma trevliga saker.
Dagar som idag försöker jag ta hand om mig själv. Inte svälta och vara destruktiv. Tydligen kommer de destruktiva dagarna fortfarande. Jag har inte mått så dåligt som jag gjorde på veckoslutet sen sommaren 2011. Jag blir alltid rädd för mig själv, för vad jag är kapabel att göra åt mig själv när jag är i det tillståndet. Men idag är det bättre. Har inte heller rökt på en vecka! Stora framsteg om man tänker att jag brukade röka 15+ cigaretter per dag. Jag vill börja må bättre. Äntligen, äntligen, har jag kommit så här långt. Så länge ville jag inte ens bli mer hälsosam, kände kanske att jag inte förtjänade det. Men nu tänker jag mer långsiktigt, tänker att jag en dag vill ha barn, att jag inte vill vara sjuk resten av mitt.
Jag vill dö, jag klarar inte av smärtan. Ligger igen på badrumsgolvet, med ett snöre runt halsen och alla piller jag hade pumpande omkring i blodet. Det värsta är att alla ger fan i det. I mig. Jag vet att jag borde vara mer vuxen, inte hålla på så här. Men smärtan är ohanterbar. Och det tar så jävla ont att ingen reagerar eller bryr sig
Jag är igen här, i det här mörka jävla hålet. Ligger i mörkret på badrumsmattan medan tårarna faller. Men jag gråter tyst, tyst. För det är förbjudet att gråta, man är en jävla unge. Inte för att någon bryr sig hur som helst. Jag har lust att äta alla 100 tabletter i mitt nya medicinpaket. Jag hatar det här så mycket, men ännu mer hatar jag de andra, för att de inte bryr sig, för att de inte stöder mej. Jag orkar inte, jag går under! Kan ni inte se det?
Vad ska jag säga. Det har hänt en massa. Kollaps, ingen puls, ingen reaktion över huvudtaget. Vaknar upp kopplad till en massa slangar och syremask. Mitt eget fel högst antagligen dock... Kan skatta mig lycklig som är i livet.
Så nu har jag försökt. Livet är så himla, otroligt skört. Har inte spytt på en tid. Försöker verkligen mitt bästa med att äta ofta och någorlunda hälsosamt och varierat, inte bara frukter med yoghurt till varje måltid. Det går sådär. Har tränat som en galning också. Vågen är inte min vän..
Jag är så tudelad. På ett sätt vill jag bli frisk. Jag vill slippa de här tankarna, ångesten som klänger på mig som gammalt spindelnät, det eviga självhatet och "du är aldrig bra nog". Men samtidigt är ätstörningen en trygghet. Ett beteendemönster att falla tillbaka på. Vad ska jag göra utan den? Hur ska jag göra när något inte går som jag vill, vad ska jag fokusera på? Jag är förvirrad utan ätstörningen, vet inte vad ett liv utan den betyder. Ökad medicindos. Allt går åt helvete, slipping trough my fingers... Jag som alltid kunde prestera, no matter what. Vad ska jag göra?
Har ätit helt vettigt idag och satsar på att inte spy för första gången på många, många veckor. Är så himla nervös för provet imorgon. Men försöker intala mig att det inte finns något mer att göra, att jag bara ska ta det lugnt och se hur det går. Känns lite jobbigt, eftersom man måste ladda upp med en massa mat, vill ju inte få total brainfreeze pga noll energi. Jag blir också lite stressad över att vara tvungen att sitta där i 6 timmar. Det ordnar sig
Istället för att göra någonting vettigt, som till exempel plugga (streeeeesssss) sitter jag vid datorn och kollar igenom alla bloggar som inte uppdaterats om och om igen. Allt känns jävligt motigt just nu. Skulle helst duscha i 3 timmar eller sova. Men jag kan inte, nej, jag måste plugga, måste få bra. Jag är bara extremt distraherad av allt möjligt just nu.
VIkten har stagnerat totalt. Tummen ner på det. Och så har jag tagit blodprov. Är inte rädd för nålar eller något sånt, men att ha blåmärken i 3 veckor är lite äckligt. Får se vad värdena är, hmm...
Har köpt denna till lunch, och några croissanter. Fan vad svårt det känns att äta lunch och inte spy. Jag orkar inte vara så screwed up.
What to do? Jag vill egentligen äta, men eftersom det är omöjligt att inte spy vill jag inte. Jag är så förjävla rädd för att dö helt seriöst. Man får inte mess med sin kaliumnivå på det här sättet. Men ja, vet inte hur mycket bättre det är för hjärtat att leva på kaffe, coke 0 och cigg?
Tog ju min första tablett idag. Hittills har jag inte märkt någon större skillnad. Var rätt gråtig (vilket är ovanlig) på morgonen, just efter att jag hade tagit den, men det beror troligtvis på något annat. Får se vad det här leder till. Har vuxit upp med och är själv också skeptisk till piller. Jag är orolig för att inte vara mig själv, för att mina bra egenskaper också ska försvinna. Jag vet ju att jag har bra sidor också; jag är öppen, utåtriktad, vild, nyfiken och ambitiös. De här egenskaperna har tunnats ut i takt med att sjukdomen blivit värre, men de finns där. Men sen finns det ju också den förbannade mörka skitsidan som är så otroligt destruktiv.
Lite omskakande dag. Var hos läkaren och blev skickad till labbet snabbt som fan. Hon är orolig för att mina kaliumvärden är så superlåga att jag snart får hjärtattack. Hon ville att jag skulle börja på öppenavdelning, och jag kom hem med en påse piller. Det känns lite skrämmande. Psykmedicin. Vill jag verkligen det här? Jag vet att det tar bort det värsta, men vad om det tar bort det bästa också? Vad om jag inte är mig själv? Vad om jag inte kan tänka?
Har redan hunnit med en McD meal idag, go me! God damn, I need rehab. Jag borde ta så mycket bättre hand om mig själv. Mindre alkohol, cigg, mat&spy. Jag är ett vrak, både mentalt och fysiskt. Kan vi alla inte lova varandra att ta lite bättre hand om oss själva?
Jag försöker koncentrera mig på skolan, har så många ämnen att skriva att jag stressar ihjäl. De här proven kommer liksom definiera resten av mitt liv, känns det som. Okej, nu måste jag andas.
Idag har (great surprise) inte gått bra. Har ätit lunch i skolan, en glass, ett paket cookies, ett paket malet kött, en påse pasta och två rågbröd. Har spytt så många gånger att jag är helt yr och svag i benen. Man får vad man förtjänar...
Därtill har jag inte kunnat sova ordentligt de senaste nätterna. Har sovit ca 5 timmar, bara legat och vridit mig. Fan vilket helvete, jag kommer inte att kunna prestera något alls i studentexamen så som jag beter mig nu.
De senaste veckorna har varje dag i princip sett ut så här: En kaffe på förmiddagen, cigg, skola, ingen lunch. Hemma dricker jag en massa kaffe och blir helt hyper. Till middag äter jag för det mesta karelska piroger med 5 kg ost, kladdkaka eller makaroni i någon form. Inte alls hälsosamt, vad som helst går egentligen. Räknar inte kalorier. Så spyr jag ca 5 gånger, röker som en skorsten. Så blir jag sjukt törstig mot natten, dricker typ 1 liter vatten, går och lägger mig. Det är sjukt, blir så äcklad av att ha något i mig att jag helst skulle spy upp allt, vätska, vad som helst. Bulimiföreläsningarna går helt förbi, blaah
Läste just mitt inlägg om att ta bättre hand om mig själv. Har ju lyckats bra. MY ASS. Har kräkts mer än aldrig förr, rökt som en galning, hunnit ta droger i år, druckit nästan varje dag för att döva smärtan. Det går bra.
Idag har det gått lika dåligt som alla andra dagar. Jag fick något anfall och måste få något fett och sött, så smälte smör och rörde ihop det med socker och kakao. Fy helvete, så disgusting. Tvingade det i mig och sprang till badrummet lika snabbt. Det sjuka i ekvationen är att jag har spytt så mycket de senaste dagarna (trots att jag ätit som en flodhäst) att jag gått rätt mycket ner i vikt. Fick se den trevliga 52an på vågen. För andra låter det säkert mycket, men för mig är det liksom helt ok. Såklart man alltid, alltid, alltid vill väga mindre. Men ja, en slags toleransvikt.
