Ce qui me nourrit me détruit

Fan vad svårt det är. Jag vill vara glad, spontan och tjejen som njuter av bruncher, våfflor, fredagspizza och drinkar på Solidaritet på lördag. Jag vill vara kul att umgås med, jag vill inte sitta blek och trött och inte delta i samtalet för jag är så jävla upptagen med att äta eller inte äta och känna mig obekväm och självmedveten.Men samtidigt... Jag vill ju så gärna. Bli smal. Inte för någon annans skull, jag skiter i om andra tycker jag är attraktiv, vet att killar redan nu tycker jag är för "smal" (=inte har kurvor, alltså inte har bröst). Men jag vill inte bli attraktiv, jag vill bli pinnsmal. Försöker gör jag i alla fall. Har en äckligt metallisk smak i munnen av allt för många cigaretter och för lite mat.

 

I vilket fall. Får helt enkelt slingra mig och så vidare när det kommer till kompisar. Hoppas på en period av viljestyrka. Problemet med mig är att jag är så jävla allt eller inget. Kan inte äta lite mindre och långsamt gå ner i vikt och behålla vikten, måste hetsbanta vilket alltid går åt helvete förr eller senare. Men nu MÅSTE jag verkligen äta, typ 1500 kcal per dag. Ge det två månader. Jag kommer se resultat.